Där utanför kommer hösten krypande, väldigt långsamt men ändå det känns som att jag missar den. Insvept i mig själv och dig och mina meningslösa funderingar hinner jag inte med att förakta den iskalla höstvinden och svära åt himlen när den öppnar sig vid de mest opassande tillfällena.

Med huvudet nergrävt i din axel står jag här ovillig att blanda mig med omvärlden, jag vill inte vara en del av det längre. Inte längre vill jag heller se vad som pågår där utanför. Jag tror att jag gömmer mig, kanske är jag rädd – vad har jag när min kind lämnar ditt nyckelben? När all trygghet är som bortblåst, vad har jag då? Hur hanterar jag att tvingas vara närvarande och kan inte längre bara observera världen genom den tunna luggen som hänger ner då min panna vilar mot din käke?

Jag är så bekväm i all min säkerhet och värme men samtidigt vrider och vänder jag mig, jag kippar ständigt efter luft. Jag kan inte andas i din omfamning men ändå vill jag inte slita mig loss, vill fortfarande känna dina armar om mig rygg. Vill ha båda två (men jag kan inte få båda två) och jag blir så frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen så jag springer iväg, kommer tillbaka, springer iväg och återvänder återigen för att begrava mitt ansikte i din varma hals. Försöker gråta ut, försöker gråta ut allt (de säger att man ska släppa allt och gråta ut) men ingenting kommer ut förutom väldigt salt vatten. Det blidas små hav på golvet, en liten pöl av tårar i din halsgrop. Då undrar jag vad som finns i pölen om det inte är sorg, för ledsen, det är jag nog inte.

Kanske är det rädsla
eller frustration
eller ilska
eller likgiltighet
eller alltihop

Antagligen är det lite av allting men ingenting av det verkar passa in perfekt. Jag antar att det nog bara är en enda stor röra av ingenting, ett enda stort psykedeliskt mönster. Ha.

Fast det kanske inte är det. Det kanske inte är saknad jag ligger under täcket och tänker på hela dagarna. Det kanske inte är saknad som gör sådär ont.

När jag tänker lite till (mellan alla tårarna) så kommer jag fram till att det är rädslan att glömma bort allt som plågar mig så. Jag är så rädd för att glömma bort allt. Och jag märker redan att varje gång minnena kommer tillbaka till mig så är de lite mindre hela, lite mindre detaljerade och fullständiga.

Mitt hjärta fullständigt krossades när du sa

Ingenting blir någonsin som förr.

Det var inga nya ord. Jag visste om det själv, folk hade sagt det förut. Antagligen hade jag övertalat mig själv att det fanns en annan version av sanningen, för att kunna leva lite till.

För det gör så ont, att inse att det finns stunder och människor som aldrig någonsin kommer tillbaka.

Aldrig.
Aldrig.
Aldrig mer.

Tanken ekar i tomrummet runt omkring mig. Tomrummet som ingen fyller, där ingen kommer in. Kanske är det för att jag väljer att inte släppa in någon.

Jag vill ju bara ha någon att dela mina tankar med.

Det finns så mycket jag vill skriva om och så många känslor som finns där men ändå inte går att beskriva. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som får mig att obehärskat bryta ihop på badrumsgolvet eller på vad det är som får mig att vilja sjunga och hoppa i sängen fastän jag har snedtak och slår i huvudet varje gång.

Den ända känslan jag riktigt kan utskilja är vilja. Min vilja att förändra, att beröra, att göra något som betyder något. Viljestyrka är nog bra det men gör ont också. När man strävar efter att göra saker som man inte är kompetent att genomföra. Som att fånga världen i sitt fall.

Sen finns det saker som man så gärna vill göra men som är absolut förbjudna.
(och egentligen är det bara påhitt att de är förbjudna)

Dagarna är ensamma och kalla men ändå helt okej. Fina bussturer med trevligt (dock förbjudet och omöjligt) sällskap att dricka kaffe med. Jag tycker om det.