jghd

Saknad. Det låter inte farligt, ordet i sig har helt tappat sin egentliga betydelse. Man skriver att man saknar folk man träffade förra helgen så att man dör. Alltså, det är inte vad saknad är. Det är något mycket större och som faktiskt tar död på en i längden. En liten del av en i alla fall.

Fast det kanske inte är det. Det kanske inte är saknad jag ligger under täcket och tänker på hela dagarna. Det kanske inte är saknad som gör sådär ont.

När jag tänker lite till (mellan alla tårarna) så kommer jag fram till att det är rädslan att glömma bort allt som plågar mig så. Jag är så rädd för att glömma bort allt. Och jag märker redan att varje gång minnena kommer tillbaka till mig så är de lite mindre hela, lite mindre detaljerade och fullständiga.

Mitt hjärta fullständigt krossades när du sa

Ingenting blir någonsin som förr.

Det var inga nya ord. Jag visste om det själv, folk hade sagt det förut. Antagligen hade jag övertalat mig själv att det fanns en annan version av sanningen, för att kunna leva lite till.

För det gör så ont, att inse att det finns stunder och människor som aldrig någonsin kommer tillbaka.

Aldrig.
Aldrig.
Aldrig mer.

Tanken ekar i tomrummet runt omkring mig. Tomrummet som ingen fyller, där ingen kommer in. Kanske är det för att jag väljer att inte släppa in någon.

Jag vill ju bara ha någon att dela mina tankar med.