Så nära får inte ens du gå
Jag tror att det är avgjort nu, ingenting blir som det någonsin har varit. Vi förstörde det tillsammans, under de där dimmiga timmarna på morgonen. Bilderna finns kvar i mitt huvud och svartvita scener av någonslags vällustig panik framträder bakom ögonlocken så fort jag blinkar. Därför tar jag hjälp av koffein, nikotin, amfetamin, VAD FAN SOM HELST i vintermörkret för att så lite som möjligt behöva befinna mig i en repris av vad som hände.
Liksom ditt leende är minnena suddiga men det gör mig ingenting, de är ändå så verkliga på något sätt. Hur vårat hår skapade kaos på kudden, hur alkoholen började avta och du bara log precis hela tiden.
Men nu är det borta, det som aldrig var någonting, och alla andra är också borta för den delen. Jag har inte längre någon att prata med eller någon att hjälpa mig fatta beslut som detta. Alla har försvunnit utom räckhåll.
Sen var det dom där tio små kulspetsblå siffrorna som skriker våga utan ord. Jag vågar inte lyfta luren, jag vet inte om jag vill tillbaks till dig. Jag vet inte ens om jag vill
att saker ska bli som dom en gång var.
Liksom ditt leende är minnena suddiga men det gör mig ingenting, de är ändå så verkliga på något sätt. Hur vårat hår skapade kaos på kudden, hur alkoholen började avta och du bara log precis hela tiden.
Men nu är det borta, det som aldrig var någonting, och alla andra är också borta för den delen. Jag har inte längre någon att prata med eller någon att hjälpa mig fatta beslut som detta. Alla har försvunnit utom räckhåll.
Sen var det dom där tio små kulspetsblå siffrorna som skriker våga utan ord. Jag vågar inte lyfta luren, jag vet inte om jag vill tillbaks till dig. Jag vet inte ens om jag vill
att saker ska bli som dom en gång var.
