Dina ben är fula

Jag såg någon här på stan idag, här på de smala gatorna i en trång semesterort gick någon runt med dina ben. Långa men samtidigt sådär på gränsen till knubbiga, kobenta. Huden är blek och så mjuk, lika len som resten av kroppen. Låren sitter (satt? för mig är du imperfekt, det är så jag talar om dig) tätt intill varandra medans vid knäna skiljer sig smalbenen kraftigt åt två olika håll. De har en tendens att pronera enormt. Då slog det mig hur väl jag kände dem, hur väl jag minns dem och hur mycket jag saknar dem.

Hur mycket jag saknar dig. Sen i maj någon gång (kanske tidigare?) har jag förtvivlat funderat på vad jag ska ta mig till utan att komma på något annat än det självklara. Jag vet att jag måste glömma dig. Men hur mycket jag än försöker så kan jag inte, du finns fortfarande kvar under skinnet på mig. I sommar sliter du och drar i mig som aldrig förr. På midsommar dagen gjorde det extra ont, natten dit, det var då du hittade in. Första augusti passerade inte onoterad heller, med inget att underhålla (eller åt minstone uppehålla) mig med var allt jag kunna göra att gråta.

Men jag tror att kanske snart, om jag undviker att ständigt leta efter dig i varje vrå och om jag unviker att sms:a dig någon gång i månaden för att fråga om du lever, så kanske (kanske kanske, hoppas) du kunde försvinna. Så kanske jag kunde låtsas (och lyckas med det) att du aldrig hade funnits, att du aldrig hade dragit dina fingrar igenom mitt hår så som du gjorde.

RSS 2.0