jghd

Fast det kanske inte är det. Det kanske inte är saknad jag ligger under täcket och tänker på hela dagarna. Det kanske inte är saknad som gör sådär ont.

När jag tänker lite till (mellan alla tårarna) så kommer jag fram till att det är rädslan att glömma bort allt som plågar mig så. Jag är så rädd för att glömma bort allt. Och jag märker redan att varje gång minnena kommer tillbaka till mig så är de lite mindre hela, lite mindre detaljerade och fullständiga.

Mitt hjärta fullständigt krossades när du sa

Ingenting blir någonsin som förr.

Det var inga nya ord. Jag visste om det själv, folk hade sagt det förut. Antagligen hade jag övertalat mig själv att det fanns en annan version av sanningen, för att kunna leva lite till.

För det gör så ont, att inse att det finns stunder och människor som aldrig någonsin kommer tillbaka.

Aldrig.
Aldrig.
Aldrig mer.

Tanken ekar i tomrummet runt omkring mig. Tomrummet som ingen fyller, där ingen kommer in. Kanske är det för att jag väljer att inte släppa in någon.

Jag vill ju bara ha någon att dela mina tankar med.

Det finns så mycket jag vill skriva om och så många känslor som finns där men ändå inte går att beskriva. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som får mig att obehärskat bryta ihop på badrumsgolvet eller på vad det är som får mig att vilja sjunga och hoppa i sängen fastän jag har snedtak och slår i huvudet varje gång.

Den ända känslan jag riktigt kan utskilja är vilja. Min vilja att förändra, att beröra, att göra något som betyder något. Viljestyrka är nog bra det men gör ont också. När man strävar efter att göra saker som man inte är kompetent att genomföra. Som att fånga världen i sitt fall.

Sen finns det saker som man så gärna vill göra men som är absolut förbjudna.
(och egentligen är det bara påhitt att de är förbjudna)

Dagarna är ensamma och kalla men ändå helt okej. Fina bussturer med trevligt (dock förbjudet och omöjligt) sällskap att dricka kaffe med. Jag tycker om det.