jghd

Jag bara tittar och hatar.

Jag ser på allt och vill skaka om den som står närmast, skrika att allt bara är nonsens. Jag kan inte förstå hur de kan ungå att de alla går åt samma håll och att allt är så meningslöst. Men precis då så känner jag hur mina ben viker sig under mig och hur mitt huvud blir tungt. Det som jag redan vet, det som jag redan insett för länge sedan, kommer tillbaka till mig för att påminna och för att håna. Att det inte är dem utan jag som inte ser verkligheten.

Att det faktist är jag som sitter och läser böcker som jag försöker relatera till och skriver ner varenda liten detalj av mitt liv i hopp om att försöka få det att låta fint. Som om skönlitteratur skulle kunna rädda mig och som om det skulle vara någon poäng över huvud taget i att reducera verkliga känslor och händelser till ord i anteckningsblock (som jag sedan återvinner för att rädda en värld jag äcklas av så otroligt mycket).