jghd

Där utanför kommer hösten krypande, väldigt långsamt men ändå det känns som att jag missar den. Insvept i mig själv och dig och mina meningslösa funderingar hinner jag inte med att förakta den iskalla höstvinden och svära åt himlen när den öppnar sig vid de mest opassande tillfällena.

Med huvudet nergrävt i din axel står jag här ovillig att blanda mig med omvärlden, jag vill inte vara en del av det längre. Inte längre vill jag heller se vad som pågår där utanför. Jag tror att jag gömmer mig, kanske är jag rädd – vad har jag när min kind lämnar ditt nyckelben? När all trygghet är som bortblåst, vad har jag då? Hur hanterar jag att tvingas vara närvarande och kan inte längre bara observera världen genom den tunna luggen som hänger ner då min panna vilar mot din käke?

Jag är så bekväm i all min säkerhet och värme men samtidigt vrider och vänder jag mig, jag kippar ständigt efter luft. Jag kan inte andas i din omfamning men ändå vill jag inte slita mig loss, vill fortfarande känna dina armar om mig rygg. Vill ha båda två (men jag kan inte få båda två) och jag blir så frustrerad att jag inte vet var jag ska ta vägen så jag springer iväg, kommer tillbaka, springer iväg och återvänder återigen för att begrava mitt ansikte i din varma hals. Försöker gråta ut, försöker gråta ut allt (de säger att man ska släppa allt och gråta ut) men ingenting kommer ut förutom väldigt salt vatten. Det blidas små hav på golvet, en liten pöl av tårar i din halsgrop. Då undrar jag vad som finns i pölen om det inte är sorg, för ledsen, det är jag nog inte.

Kanske är det rädsla
eller frustration
eller ilska
eller likgiltighet
eller alltihop

Antagligen är det lite av allting men ingenting av det verkar passa in perfekt. Jag antar att det nog bara är en enda stor röra av ingenting, ett enda stort psykedeliskt mönster. Ha.